.
2011-09-23 (20:58:44)
Hur skriver man ett sådant här inlägg?
Hur uttrycker sig någon som studerar psykiatri i ett sådant här ämne, utan att låta helt psyksjuk själv?
Jag är frånvarande, likgiltig, men mest ledsen. Man kan tro att någonting idag slagit ner som en bomb när det i själva verket är känslor, döden och sorg som kommit ifatt mig. Jag har hela tiden sprungit ifrån sorgen, tryckt undan känslor, förut var jag bra på att meditera. Sätta mig ner, låta tårarna rinna och efter en stunds självömkan vara fylld med ny energi. Idag vaknade jag i en pöl av mina egna tårar. Ögonen var svullna och jag såg helt ärligt talat ut som en kinesisk nakenhund när jag såg mig själv i spegeln. Igår la jag mig i rädsla, rädsla för att dörren skulle slitas upp utav en äldre uppvaktare, jag kollade spisen trettiosju gånger och extrakollade säkerhetskedjan trettiosju gånger innan jag kunde gömma mig under täcket. Skrockfull som jag är tänkte jag på vackra saker för att slippa drömma om denna otäcka människa. Istället, vaknar jag dagen efter med hjärtat i halsgropen, ångest, och fyfan vad jag klandrade mig själv. Min själ var död. Jag vet att det inte var mitt fel att han dog, en katt lever inte en människas liv. Han var min tonåring, han slickade mina tårar när jag grät, han spann som en hel fabrik, alla påtalade hur dassig han var i pälsen, men för mig var han det vackraste jag någonsin skådat. Är.
I mina drömmar såg jag mig själv ta beslutet att avliva honom, någon stack en spruta i honom och han såg helt flöddrad ut, tills han försvann. Jag såg hur hans själ lättade från hans kropp. Jag hade tagit livet utav honom, jag jag jag. Ofta gråter jag när jag är ensam, av saknad efter honom. Min älskling sprang hem, för att sedan somna in på min farmors säng. Han var så vettig, han skulle dö trygg och vi skulle inte behöva leta efter honom.
Jag tror aldrig att, någon, kommer att kunna förstå hur betydelsefull denna panter var för mig, jag gråter just nu, skållheta tårar och vem kikar oförstående på mig? Mitt lilla lejon på ett år. Han är minst lika bra, om än på ett annat vis. Om han kunde förstå vem jag har så ont utav. Saknad, är det värsta jag vet.
Hur uttrycker sig någon som studerar psykiatri i ett sådant här ämne, utan att låta helt psyksjuk själv?
Jag är frånvarande, likgiltig, men mest ledsen. Man kan tro att någonting idag slagit ner som en bomb när det i själva verket är känslor, döden och sorg som kommit ifatt mig. Jag har hela tiden sprungit ifrån sorgen, tryckt undan känslor, förut var jag bra på att meditera. Sätta mig ner, låta tårarna rinna och efter en stunds självömkan vara fylld med ny energi. Idag vaknade jag i en pöl av mina egna tårar. Ögonen var svullna och jag såg helt ärligt talat ut som en kinesisk nakenhund när jag såg mig själv i spegeln. Igår la jag mig i rädsla, rädsla för att dörren skulle slitas upp utav en äldre uppvaktare, jag kollade spisen trettiosju gånger och extrakollade säkerhetskedjan trettiosju gånger innan jag kunde gömma mig under täcket. Skrockfull som jag är tänkte jag på vackra saker för att slippa drömma om denna otäcka människa. Istället, vaknar jag dagen efter med hjärtat i halsgropen, ångest, och fyfan vad jag klandrade mig själv. Min själ var död. Jag vet att det inte var mitt fel att han dog, en katt lever inte en människas liv. Han var min tonåring, han slickade mina tårar när jag grät, han spann som en hel fabrik, alla påtalade hur dassig han var i pälsen, men för mig var han det vackraste jag någonsin skådat. Är.
I mina drömmar såg jag mig själv ta beslutet att avliva honom, någon stack en spruta i honom och han såg helt flöddrad ut, tills han försvann. Jag såg hur hans själ lättade från hans kropp. Jag hade tagit livet utav honom, jag jag jag. Ofta gråter jag när jag är ensam, av saknad efter honom. Min älskling sprang hem, för att sedan somna in på min farmors säng. Han var så vettig, han skulle dö trygg och vi skulle inte behöva leta efter honom.
Jag tror aldrig att, någon, kommer att kunna förstå hur betydelsefull denna panter var för mig, jag gråter just nu, skållheta tårar och vem kikar oförstående på mig? Mitt lilla lejon på ett år. Han är minst lika bra, om än på ett annat vis. Om han kunde förstå vem jag har så ont utav. Saknad, är det värsta jag vet.