Hela mig, heeeela mig Jesus kan förändra di-ig! Nynnar på den hela tiden, från filmen som går på tv4+ nu. Gillar låten, gillar inte budskapet, även att allsmäktiga ting är så häftigt. På tal om allsmäktig, jag läser "Den dagen min dotter blev galen" utav Michael Greenberg. Så_läsvärd! Efter endast två veckor i psykiatrins värld blir man skadad, reflekterar och handlar redan på ett annorlunda sätt, om än i små doser. Häftigaste kommer bli utvecklingspsykolgin, då jag räknar med att bryta hälften utav mina bekantskaper. NEJRÅÅÅÅ, så brutalt ska det inte bli. Men att vad som hela tiden funnits där, som vi med den psykiska hälsan i behåll (hehehe) inte ser, bara tränger på så - det är häftigt. Jag längtar efter att få börja analysera både mig själv och omvärlden. Vad är detta? Varför spottar jag oväsentliga ord? Skrivsugen ikväll minsann. Om vi inte ska lämna psykiatrin riktigt än så kan jag tala om att jag varje dag går och väntar på ett sms från Bokia, att min älskade Tokfursten har kommit. Den har jag inte ens läst än, och den ingår inte i kursplanen, men jag vet att jag kommer att älska den. Ska jag rekommendera er den med? JA LÄS LÄS LÄS!

Vad jag kommit till insikt med under dessa två veckor är vilken stark vilja jag har, herregud jag skäms nästan. Jag vill vara ledaren, jag tar alla uppdrag som erbjuds, Nathalie kallar mig fjäskis och skrattar tyst. Varför gör jag det? Jo för att jag litar på mig själv, jag tror att jag kan göra det bättre än någon annan - trots att mina psykfriends är sååååå kloka. Jag diskuterade detta med psykiatri tiorna idag, när slutar alla hetsiga vilda diskussioner egentligen? Här har jag gått och väntat på dagen då allt rinner igenom utan minsta rynk-i-pannan-dag. Det kunde jag tydligen fetglömma. Jag ville fråga när alla andra skulle börja tänka som mig med, det kunde jag också fetglömma. Jag vet att jag inte är vidare erfaren, inte heller så smart och jag vet framförallt att jag verkligen inte vet bäst! Ändå vill jag lära mig allt, göra det på mitt sätt eftersom att det är smidigast för mig, och jag vill framförallt känna mig kalasnöjd när jag lämnar in arbeten. Förut har det alltid fungerat som så att jag kämpat in i det sista, de sista dropparna kaffe, sista mm innan ögonlocken fallit helt, och jag har gått med ett leénde på läpparna och lämnat in mitt prydliga häfte till läraren och redan då vetat att jag är nöjd vilket betyg jag än får, för enligt mig är det där riktigt bra, även att jag säkerligen fördjupar mig inom ämnet senare. Men att vara sådär nöjd och stolt och veta att man inte kunnat göra bättre för stunden, ja då struntar jag egentligen i betyget på själva tentan. Förmodligen, är det precis såhär resten utav Team Jamii tänker, haha. Ja ni hör ju, en helt underbar grupp med starka viljor.

Som ni ser har jag mycket att lära om både mig själv och andra, och det känns helt fantastiskt.
...Uppenbarligen kunde vi inte släppa psykiatrin här ändå riktigt, än.