Vaknade utvilad, drack kaffe och nötade Gangsta's Paradise (fantastiskt när man kan lyssna sönder gamla favoriter).
Åkte till skolan på skitbra humör och allt gick bra till en början. Plötsligt börjar folk ignorera, himla med ögonen, husha och ha sig, min reaktion på detta är att nonchalera, sitta med ett retsamt leénde på läpparna, spela wordfeud och tycka att de andra är fullkomligt dumma i huvudet.
Tillslut brast det självklart för mig och jag sa ifrån när en klasskompis till mig sa något jävligt osmidigt, lipade som en barnunge men jag kände mig ändå stark, vetskapen om att jag har koll på så mycket som inte finns i andras får mig att lyckas hålla huvudet högt.
Jag blir sjukt sur, när man inte kan stå för vad man sagt/säger. Man kan ångra sig, göra fel men fuck vad pinsamt det är att förneka vad som är så uppenbart. Hur ser ni på saken när någon gör så? Sjunker personen/-rna i era ögon? Jag är ofta snabb på att döma och för första gången i mitt liv har jag hållt mig för det när jag började psykiatrin, men nu har jag bestämt mig och ja, jag har dömt. Jag har själv gjort bort mig förut, när jag inte kunnat stå för vad jag sagt och gjort och vad jag skämdes! Idag har jag lärt mig att det blir inte bättre, lindrigare om jag försöker vara kompis med alla samtidigt som jag har jävligt mycket åsikter om personen. Jag kommer att vara ärlig och tala om att jag tycker inte om dig, - Men man kan inte tycka om alla.
Vi var sedan på en föreläsning om etik, och allt om hur man handlar i olika situationer dök upp. Jag var inte ensam om att ge en knäpp på näsan just idag, och det känns skönt. Men att sitta där och må lysande, skratta och le när man betett sig som en jävla skitstövel, det retar ihjäl mig. Jag skäms så fort jag höjer rösten, ibland är jag för stolt för att be om ursäkt men ofta är det inget problem.

Efter föreläsningen åkte jag till bb och hälsade på min nya kusin, han är det finaste jag vet nu. Vill bara ligga och titta på honom, nussa och glömma omvärlden. Kommer bli en bra person, journalist eller terapeut haha. Skämt åsido, längtar till han är tillräckligt gammal så att han och jag kan gå ut på promenader i vagnen helt själva, lite sugen på bebis blir jag, men det får minsann vänta.

Innanför dörren låg mina fjädrar och väntade, nu kommer mormor och förhoppningsvis får jag en skymt utav Johan senare ikväll, älskade finafinafina du.