Sometimes God doesn't give you what you want. It's not because you don't deserve it, but because you deserve more.
Häng med Rebecca, mhm mys!
Jag pluggar synapser och substanser för fullt, gosh.
Berit?
SATAN vilket väder, höll på att blåsa omkull vid busshållsplatsen nyss haha. Kan inte påstå att det stör mig så värst, det är ganska mysigt att sitta inne med tända ljus och Svensson Svensson på tv'n.
Men nu är jag dock påväg till min sista dag på avd. 29, handlade till min handledare och kunde inte låta bli att "råka" handla till mig själv hähäh, men man får passa på när man får lyxshoppa innan öppning ;) imorgon börjar plugget igen och vi påbörjar hjärnans anatomi och fysiologi, så nu är det tre veckor proppande med föreläsningar och tenta... doh. Men det kommer gå vägen det med.
Lycka till imorgon min stjärna,
hate today but, forgot it tomorrow.
staypositive.me






Dem häftiga
Jag menar, killen hon aldrig trodde att hon skulle få vill dela sitt liv med henne idag. Att hon skulle ha ändrat yrkesinriktning totalt på ett år, var det nog aldrig någon som trodde då.
Men egentligen, så syftar jag på när jag var yngre. De som var mest populära, som började röka först, som fick sminka sig och använda string i skolan för sina föräldrar redan på mellanstadiet, dem som snackade slang ingen annan förstod - de absolut häftigaste på hela skolan, i deras gäng kom man absolut inte in utan att "förtjäna" det genom att slanga en moped eller sätta eld på skoltoaletten. Dem var häftiga när man var liten, hur korkat det än låter idag så tyckte jag och mina vänner att dem var något och hyste en himla respekt.
Idag, undrar jag vad som hände. Jag lever ganska bra skulle jag påstå, jag gör något med mitt liv, utbildar mig, har fina prylar. Men vad gör dem idag? Sist jag kollade så skrev en ett självmordsbrev via facebook, en blev slagen av sin pojkvän och snortade kokain i sin lya i lyckeby som socialen betalar, många är unga mammor för att de har inga betyg som behövs för att komma vidare i livet och istället väljer den lätta vägen där dem får hysteriskt mycket bidrag för att göra ingenting.
Får "vi" vår revansch? Varför har man som liten uppfattningen att det är coola kidz som gör dumma saker? Varför var vi andra för fega för att våga utmana ödet?
En teori, låt oss säga såhär, dem hade kanske inte världens bästa barndom, ostabil familj och ekonomi, dem fick ingen uppmärksamhet och började istället jaga efter den i skolan där dem hittade fler själar av samma art.
Men hade alla i dessa gäng endast dessa utvägar i livet? Har någon växt upp i en fin familj och dragits med av grupptrycket och idag, tio år senare lever dem på soc och har inget självförtroende för fem öre, längst ner på Maslows trappa?... Intressant men ytterst sorgligt.
Rabbbbbbble
Tenta imorgon, sista delkursen i kontaktmannaskap wähhheeey! Jag vill mer in på dem djupa grejerna, som skötare får man inte "gräva" för det anses man inte ha kompetens till, då får man plugga till psykoterapeut vilket jag är helt inställd på, då kanske ni förstår att kontaktmannaskapet har varit sådär. MEN! På måndag börjar jag korta LIAn på avd. 29 och när jag är tillbaka i skolbänken är det tatataaaam människans utveckling, snacka om något att bita i. Klagar jag då får ni slå mig.
Sinnes hur man redan analyserar, hade en vild diskussion nyss och det enda jag tänkte var "lågtkasamlågtkasamlågtkasam...."
HAHA ush så hemskt.
Salutogenes på er!
Vi kan vara individer istället för personer.
Inlåsta känslor, själar, som egentligen vill sväva iväg och omfamna varandra. Som inte vill vara utan, som inte kan vara utan.
Jag skriker inombords, det gör ont. ontontont. (ska ni störa er på att jag använde mig utav gemener för att det är mer estetiskt tilltalande? gör inte det.)
Tårarna faller okontrollerat, det svider, kroppen rycks med och den psykiska smärtan övergår till fysisk, jag känner hur lederna svullnar, dem får inte plats där dem ska vara, det känns som om jag exploderar, tyst.
Vad gör jag? Vad ska jag göra? Jag kan inte göra. Det går inte. Omöjligheten. När hjärnan arbetar mot hjärtat, men jag är snabb att inse att hjärtat förstör min framtid. Man ska inte följa hjärnan, för hälsans skull. "Man", förlåt, jag menar jag. Följer jag hjärtat förstör hjärnan i futurum. Hjär-a-. Varför är två N utbytta mot två T? Två utav två som styr alla handlingar och ageranden, för resten utav våra liv. Det är det allt går ut på, för vilka hade i varit utan hjärta och hjärna? Vad hade en människa varit? Forskning, rätt och fel, sanning och osanning, hälsa och ohälsa, det hade inte existerat. Hade människan istället styrts utav något annat? Vad? Vi hade kanske arbetat som robotar, men vad hade det funnits att arbeta för? Människans existens skrämmer mig, men just nu önskar jag inte annat än att den var obefintlig.
Det finns faktiskt fall där kroppen kolapsat för att själen tog för mycket plats, det gjorde för ont. Men man klarar sig. För att man måste.
CRAZZZZZY
Pluggar in hörlurarna och spelar outcast på högsta volym, ringer ni i telefonen, dörren w/e, glöm.
Puss och kram, älskar er. Tror jag.