Två själar, på två olika platser. Vars kroppar vibrerar och kvider av saknad efter varandra, men dem är bara skal. Kropparna.
Inlåsta känslor, själar, som egentligen vill sväva iväg och omfamna varandra. Som inte vill vara utan, som inte kan vara utan.
Jag skriker inombords, det gör ont. ontontont. (ska ni störa er på att jag använde mig utav gemener för att det är mer estetiskt tilltalande? gör inte det.)
Tårarna faller okontrollerat, det svider, kroppen rycks med och den psykiska smärtan övergår till fysisk, jag känner hur lederna svullnar, dem får inte plats där dem ska vara, det känns som om jag exploderar, tyst.
Vad gör jag? Vad ska jag göra? Jag kan inte göra. Det går inte. Omöjligheten. När hjärnan arbetar mot hjärtat, men jag är snabb att inse att hjärtat förstör min framtid. Man ska inte följa hjärnan, för hälsans skull. "Man", förlåt, jag menar jag. Följer jag hjärtat förstör hjärnan i futurum. Hjär-a-. Varför är två N utbytta mot två T? Två utav två som styr alla handlingar och ageranden, för resten utav våra liv. Det är det allt går ut på, för vilka hade i varit utan hjärta och hjärna? Vad hade en människa varit? Forskning, rätt och fel, sanning och osanning, hälsa och ohälsa, det hade inte existerat. Hade människan istället styrts utav något annat? Vad? Vi hade kanske arbetat som robotar, men vad hade det funnits att arbeta för? Människans existens skrämmer mig, men just nu önskar jag inte annat än att den var obefintlig.
Det finns faktiskt fall där kroppen kolapsat för att själen tog för mycket plats, det gjorde för ont. Men man klarar sig. För att man måste.