Jag tror att jag får ta tillbaka det där med höstdepression, för efter "empatiekonomi" så har den infunnit sig. Men jag tycker att det är mysigt, jag lullar runt till Amy Winehouse och dricker mitt gröna chai té och gör... ingenting. Men jag känner mig låg. Låg låg låg. Har ett paket att hämta ut (mina näckros ljushållare utav ostron!), har inte, orkat? Det är ganska olikt ett energiknippe som mig.
Mamsen träffade min fabrors fru på gymmet för någon dag sedan och hon frågade hur jag trivdes i skolan. Svaret blev att jag trivs, men att jag sviktar i humöret och är arg för att nästa sekund vara ledsen och sedan är jag lyckligare än lyckligast och predikar om hur mycket jag älskar livet. (Hay schizo? haha)
Det känns tomt här hemma utan mina kärleksbarn som brukade krypa upp hos mig och spinna, att somna till det var så tryggt, mysigt, som hemma. Nu bor jag ensam i min lägenhet, jag känner inte närvaron utav andra själar.
Idag är jag mest irriterad, undrar om det egentligen är jag som är ett psykfall för jag får ingen ordning på mina tankar eller resonemang. Det har givetvis med Johan att göra som egentligen påstår att jag är knäpp, både på gott och ont. Inget ont om Johan, han är jättebra men för mig som tydligen "måste" förstå alla människors tyck och tänk pga min utbildning så gör det mig inte klokare. Alla människor förstår inte alla människor, jag behöver inte förstå, precis som Rebecca inte skulle ta hänsyn till nedskräpningslagen om hon kommer in på polishögskolan. Förstår ni logiken?

Eller så är vi bara synkade som med allt annat, det är vi som är knäppa och alla andra sprider sitt glitter runt sig som de smarta, hänsynsfulla och förstående varelser de faktiskt är. Jag tycker att alla är bra, på sitt sätt. Tänker inte börja nedvärdera mig själv förrän Gud talar om för mig att det här fungerar inte. Blir ni klokare? Tycker ni att jag är knäpp och "hänger ut" Johan? Absolut inte men jag måste få ventilera och jag respekterar att han tycker si och så, men han som är kundtjänstmedarbetare kan ju inte få skit av mig om han missar en bokstav på tangentbordet "för han sitter ju faktiskt vid ett tangentbord varje dag". Haha, hoppas att ni ser ironin här. Johan, jag älskar dig och du är jäkligt klok och bra, och jag är inte knäpp.

Min eldsjäl och jag ska på Svensson Svensson - i nöd och lust om en timme, kanske att jag orkar hämta ut paketet innan det för det är ju faktiskt på vägen.