Kolla här, känslan jag får utav denna bilden är frihet, viktlös, kärlek och glädje vars rus man känner sprida sig ut ur kroppen,


Vi har diskuterat psykisk hälsa/ohälsa senaste veckan i skolan. Måste man vara sjuk/diagnostiserad för att ha en psykisk ohälsa?
Mitt svar på frågan är nej, och det är inte pga påverkan från vetenskaplig forskning eller vise versa, utan från vad jag själv kan gå in i emellanåt.
Varje dag är oförutsägbar, jag har börjat dagen med kaffe och tända ljus framför nyhetsmorgon, nyduschad och med gott om tid innan jag måste iväg, för mig är det en hysteriskt bra början. När jag kom hem igen låg jag på golvet och grät okontrollerat i flera timmar. Jag minns det knappt, det gjorde bara väldigt ont inom mig. Jag blir inte kränkt, slagen eller tagen från någon. Men jag faller som i ett hål, och det tar några timmar att ta sig upp igen, men jag lyckas alltid och det är jag alltid medveten om. Jag har svårt att se att man kan sätta en diagnos på mig. Jag är inte sjuk, jag är flippad och har mycket energi vissa dagar, adhd sure betts idon'tgiveafuck, men jag är också en väldigt känslig person. Jag lägger mig inte ner och gråter ohämmat av ingen anledning, men jag kan bygga på ett litet ting som tynger mig som tillslut blir till en bomb som exploderar, jag kan också bli ledsen över saker som inte är dödsallvarliga, men som känns.
Jag kan inte heller påstå att jag lider av psykisk ohälsa dygnet runt, men jag undrar samtidigt om andra reagerar som jag. Jag lägger mig i en hög, jag gråter, jag är känslig, jag ser ingenting positivt, jag kan inte andas, minnas, jag får en ångestattack. Sedan går det över på bara några timmar, det är som en boost för jag är tio kilo lättare, jag skrattar okontrollerat och jag älskar a l l t. Som meditation. För mig är det häftigt så länge jag kan se att det går över. Tror inte att jag kan säga att jag vill vara utan det, jag gillar intensiva reaktioner för att slippa snigla fram som en zombie. Men vad säger ni, psykisk ohälsa eller bara en kraftig reaktion?